"At the end of winter 2005, David Maisel traveled to a small city in Oregon. He was there to locate an old psychiatric hospital
- a building now housing violent criminals - because the hospital held something that interested him. Upin arrival, he met with
the head of security, who already knew shy Maisel had come.The two of them walked down a nearby corridor, where Maisel
was shown what he'd been looking for. It was an isolated room behind a locked door - smaller, less official, than expected.
Within it was the Library of Dust."
skildrar något så hemskt som kopparkapslar innehållande kremerade rester av patienter från ett statligt
psykiatriskt sjukhus, Oregon State Insane Asylum. Visst är den läskig, men, samtidigt är den otroligt
fascinerande och vacker! 1913 började institutionen kremera kvarlevorna av patienter vars familjer inte
ville veta av dem. Deras aska förvarades i kopparkapslar och flyttade in i ett litet rum, där de staplades på
hyllor. Begreppet "library" är träffande och förmodlingen ett försök till ordning av kaos, och det
irrationella. Kapslarna i sig ändras ständigt, då de reagerar kemiskt med askan och bildar mineraler i olika
färger och former. Jag kan inte sluta fundera över vad som gör att vissa kapslar har så mycket mer
mineral på sig än andra. Trots tidsspannet (1913-1970) har vissa äldre kapslar utvecklats mindre än
nyare. Patienterna får nu, genom boken och dess dokumentation, upprättelse gentemot samhället.
